Har en del restriktioner i livet. En av dem gäller min privata ekonomi och min egengjorda budgetplan att under den närmsta tiden inte köpa något som kostar mer än 359 kr, sedan tidigare har målet bara varit infört i mitt privata liv och inte under själva arbetet eller i frågor som rör företaget.  Att hålla experimentet till endast mig själv kändes helt enkelt bäst, så här i början. Men sedan en vecka tillbaka har jag kommit fram till att även låta experimentet gälla i de beslut jag tar under arbetsdagarna. På jobbet häromdagen skedde faktiskt ett litet övertramp i de hemmasnickrade reglerna kring experimentet. Jag gjorde helt enkelt ett undantag. Det hela är dock inget jag ångrar så här i efterhand, för desto mer jag har funderat kring det desto mer kommer jag fram till att det var ett helt korrekt beslut som jag hade tagit oavsett andra omständigheter.

På jobbet diskuterade vi kring behovet av att köpa in maskiner eller produkter för att kunna läsa streckkoder. Diskussionen urartade relativt snabbt på arbetsplatsen, kanske på grund av att den ägde rum i slutet av arbetsdagen. Vi blev alla genast indelade i två olika läger där dels en streckkodsläsares nödvändiga pris blev ett ämne för diskussionen, där behovet av att köpa en billig stod mot att man bör köpa en något dyrare, tillsammans med argumentet att en dyr läsare inte skulle kunna läsa av billigare varor. Efter en faktakoll på marknadens utbud kom vi fram till att en streckkodsläsare visserligen kostar mer än min budget för vad en vara får kosta, men samtidigt faktiskt fungerar precis lika bra på en vara som kostar mindre än 359 kronor. Det hela slutade med att det var jag som tog det slutgiltiga beslutet om att köpa in nya streckkodsläsare, men inte för 359 kronor.